...och jag lagar till en fruktsallad som tröst och börjar spåna på en plan B 

Jag drömmer konstant om regngråa trottoarer och aldrig om turkosblåa hav. Jag är en city-tjej helt enkelt, med klackar och klänningar man inte får smutsa ned sig i. Men om två små månader kommer jag vara omgiven av djupa dalar, berg och sand. Rött läppstift, vitt puder och knästrumpor i ylle känns så fel bland tropiska vindar och strandgrillfester. Men vad ska man ha på sig egentligen?

Vill man känna sig bystigare kan man ju göra som Kissie och gå igenom en smärtsam och dyr operation för att få D-kupa. Eller så kan man helt enkelt gå till ex bh-expert och mäta sig. Tydligen så går 70% av Storbritanniens kvinnor omkring med fel bh-storlek. Jag fick veta att jag inte alls har stl 70C som jag så länge trott, utan 65DD. Så där fick jag mig ett litet boob-job, helt utan kostnader eller smärta.

Debatten om för spinkiga ideal har pågått länge. Vi har blivit matade med bantningspiller och moralkakor omvartannat. "Ingen vill se ditt fläsk" och "Anorexia är det nya svart" skriver plastic not so fantastic-bloggerskorna. "Sluta, det är äckligt med size zero!!" gnäller resten av bloggvärlden. Men utanför media och utanför vår lilla bloggvärld finns en annan industri som vänt uppochner på hela konceptet och istället behandlar smala och korta människor som om de inte finns. De enda människorna som existerar i deras värld är de som är över 165 cm långa. Jag pratar om budgetaffärerna. Eller de oändliga marknaderna där du hittar klänningar i "one size fits all"-storlekar. Som om de vore gjorda av ett magiskt tyg som anpassar sig efter var och ens former. Detta går helt oblygt emot allt vi lärt oss som barn, att alla människor är olika. Jag kan helt ärligt säga att ett sådant plagg aldrig passat på mig. De har alltid varit för stora, hängt som tält på min lilla kropp. Jag antar att jag inte är en del av denna "all-skara". Det får mig att känna mig en smula utanför, som om jag vore ett freak of nature när detta plagg som ska passa ALLA inte passar mig. One size fits some borde det heta istället. Men det gör det ju förstås inte, för hur du än är skapad så kommer det finnas en värld där ute som säger att du är fel.

En av de vanligaste fördomarna när det kommer till män och killar, är att de alltid tros vara kåta och bara tänka på sex. Många ser på saken som ett rent faktum: Medan tjejerna vill bli respekterade och älskade, men inte utnyttjade, fungerar killarna som rovdjur som med hjälp av list (och kanske våld) ska få vad de är ute efter: Att ligga.

En man och hans sexualitet ska ju gärna gå ihop som handen i handsken. "Det är stake i dig grabben" ses aldrig som något annat än en komplimang. Men om en man inte beter sig "manligt" nog får han frågan "where are your balls sonny Jim?", han kan med andra ord inte vara en man utan sin libido, utan att ständigt vara redo att göka. 

Dessa sociala konstruktioner av manlighet skapade av en befängd macho-kultur medför självklart problem: helt vanliga pojkar skriver till mig och ber om råd för vad de ska göra. De vill ju bara lära känna den här tjejen de tyckt om ett tag på avstånd. De vill hångla och kanske se en film, men hon verkar bara vilja ligga och blir förnärmad om han inte är med på noterna. För alla killar ska väl glatt tacka ja till sex när det erbjuds? Annars är det väl nåt fel på dem?

Det är ingen som tjänar på att leva i en sexistisk värld. Killar har även de förväntningar på sig, att uppträda och känna på sätt som i många fall inte alls faller dem naturlig. När de misslyckas leva upp till dessa förväntningar och ideal så nedvärderas de, ofta genom att på ett förlöjligande sätt bli jämförda med det feminina. Alltså; tänker inte killen med snoppen så har han ingen, och att inte ha en snopp är lika med att vara kvinna, och att vara kvinna (eller att vara som en kvinna) är det mest katastrofala i en mans värld. Så när samhället reagerar som dessa förnärmade, kåta tjejer gjort så slår det två flugor i en smäll - både män och kvinnor förtrycks, fast på olika sätt.

De som inte riktigt har någon koll på feminism tar lätt fel och tror att det handlar om mannen som fienden. Om det inte redan framgått i texten, så är fallet inte så. Jag älskar män. Killar, grabbar, pojkar. De som sitter med oro i kroppen och undran i huvudet över tjejer, kroppen och kärleken. Jag tror jag kan pratar för en majoritet av feminister när jag säger att det är de traditionella könsrollerna som är fienden.

Av Emma fick jag en grön och vit-rutig rosett från Fröken Söt i Stockholm! 

Av min pojkvän fick jag det finaste kortet någonsin! Kunde inte sluta le när jag läste det 

Fick även tjusiga underkläder...

Och (500) days of Summer på DVD! Och en biljett till We Will Rock You-musikalen! Äntligen!