|
Jag har lidit av panikångest i cirka sex månader nu. Men jag hoppas att den har försvunnit, för jag har inte haft en attack på lite över en månad. Hur som helst, för er som inte vet, panikångest är känslor av starkt obehag, rädsla, ångest och panik (ja, det är lite som det låter). Man kan få en attack när som helst och var som helst, men inte helt sällan är det relaterat till olika handlingar eller händelser, t ex fick jag det ofta i tunnelbanan, i biosalonger och i rum med massvis av människor.
Här om dagen slog en liten rolig tanke mig. Tänk om man hade en sjukdom som panikångest, fast helt tvärt om! Att helt plötsligt slog känslor av starkt välbehag, harmoni, lycka och eurofiskt lugn till i kroppen och man började le, började älska hela världen ännu mer, helt utan hjälp av droger och helt bara sådär. Efter ruset kunde man känna sig lite smått groggy, som efter en orgasm ungefär. Perfekt!
När jag blir stor och blir vetenskapskvinna så ska jag uppfinna den sjukdomen och jag ska smitta alla jag känner och tycker om, ja, jag ska till och med smitta de jag inte tycker om så att de också kanske blir lite snällare och gladare!
inte min bild
|
