För att vara så extremt fulla sa tycker jag anda att vi ser presentabla ut! Här har ni två blivande skolkompisar på en elektrofest i Shoreditch. Hela gänget plus några till var där och en av dem slutade inte spy förens igårkvall. Ska det firas sa ska det!
När jag var liten trodde jag på Gud. Jag brukade knäppa mina händer och be i smyg när ingen förutom han hörde. Jag tyckte det var trevligt, att ha någon att diskutera med om kvällarna och ibland brukade jag skicka in en och annan önskelista också. "Snälla Gud, gör så att det inte regnar imorgon när vi ska på Gröna Lund." "Snälla Gud, gör så att vi hinner hem i tid till Disneydags". Etc. Mest bekvämligheter. Och när mamma var sen till att hämta mig på fritids så brukade jag försvinna till en öde plats på skolgården. "Snälla Gud, gör så att hon inte har blivit yxmördad. Snälla gode Gud."
Så det kunde vara bra att ha den där Gud ibland. Men ibland var det inte bra alls. För jag fick dåligt samvete när jag sa fula ord, ja till och med tänkte fula ord. Och så trodde jag att jag skulle bli straffad av Honom om jag gjorde något okristet, som att glömma bort att be om kvällarna. Så med tiden slutade jag tro på Gud. Jag lärde mig mer om religion och lärde mig att det var en dömande Gud, en sträng Gud som utförde kollektiv bestraffning och andra omoraliska handlingar hipp som happ. Han mördade liksom folks barn för att testa dem. Sånt gick helt emot mina principer. Så jag la av. Blev ateist på heltid. Och det är jag än idag.
Men ibland blir jag så avundsjuk på troende människor. Som han på videon. Kolla på den nu om ni inte sett den. Jag vill också kunna säga sådär till alla mina fiender. Som chavsen på gatan som skriker som apor och hoppar rakt in i en i all upphetsning då de stulit nån geeks mobiltelefon. Som taxichaufförerna som kommer 30 minuter försent efter att först ha åkt till helt fel adress. Till Anthonys extremt fula exflickvän som trakasserar mig på Facebook och hans transvestitliknande bimbofru när hon ringer honom och vill berätta att hon drömde att de blev tillsammans igen.
YOU CANT DO NOTHING TO MAKE ME ANGRY, IM GONNA LOVE YOU AND IM GONNA PRAY FOR YOU WHETHER YOU LIKE IT OR NOT!! GOOOOD BLESS YA JOHNNY!!
Jag har varit hemma hos min pojke ikväll. Vi har ätit ceasarsallad, nudelsoppa och choklad, tittat på Desperate Housewifes och EastEnders och firat att jag blivit erbjuden en plats på Kingston University i höst.
Jag blev utmanad av OrdsamlingSå nu tänkte jag berätta sju saker om mig själv.
1. Jag älskar tjejer som färgar håret rosa
2. Jag är väldigt intresserad av psykologi och filosofi och ska alltid hålla på och psykoanalysera folk
3. Jag sprang aldrig omkring när jag var liten, satt helst still och lekte för mig själv. Har därav nästan inga ärr alls på kroppen
4. Jag har lyckats bli bannad från två taxibolag på en helg, så får numera promenera mycket.
5. Jag får fortfarande på mig samma jeans som jag köpte på barnavdelningen när jag var 14, fast jag fyller 25 nästa år.
6. Jag älskar gamla hustak, övergivna tågstationer och flygplanskyrkogårdar
7. Mina sämsta sidor är att jag är svartsjuk, lat (eller, fysiskt omotiverad), tankspridd och inte så positiv som jag borde vara. Något jag jobbar på!
Jag utmanar Zettermark, Isabelle, Candy, Rosettflickan, Leleo, Ragnarsdottern & Lomeyende! Ni ska nu berätta sju saker om er själva på er blogg och utmana sju andra!
Igårkväll gick jag och Anthony och såg musikalen We Will Rock You på Dominion-teatern på Tottenham Court Road.
Jag tyckte den var helt ok, om jag ska vara ärlig, men kanske inte så bra som folk har påstått. Den kunde iaf inte mäta sig med Billy Elliot. Jag kände mest att det var lite sorgligt att Freddie är död och att jag inte var tonåring när de var stora, eller när all bra musik var ny!
För jag var ungdom på 90- och 00-talet, antagligen de mest musikaliskt efterblivna musikårtionden sedan stenåldern! Jag menar, 60-talet hade The Beatles och The Stones, 70-talet Bowie och Queen, 80-talet hade The Smiths och The Stone Roses och vi på 90-talet rockade till Smurfhits. Och Aqua. Och Spice Girls och boybands och happy hardcore. Och det var bara en massa Brandy & Monicas överallt, och barnarbeta... jag menar artister, i form av småsyskon till någon känd jäkel som säkert inte heller kunde sjunga. Istället för elgitarrer och bas tog de första bästa blonderat silikonbrutta och gav henne ett skivkontrakt. Och sedan kom 2000-talet med Idol och allt vad det hette, MTV slutade spela musik och hade en massa hjändöda dokusåpor och Puff Daddy bytte namn och startade "Makin the Band" och suddade på så sätt ut alla de sista bevisen på att hiphop var "äkta".
Och idag så handlar allt fortfarande bara om image, stjärnor som Lady GaGa erkänner själva att de bara gör musik utan själ och det har faktist blivit lite som i GaGa-world som WWRY-musikalen handlar om. Ingen riktig musik görs, och den som görs laddas ner på internet.
O andra sidan laddar jag bara ner musik från tiden innan Smurfhit 1, 2, 3, 4 och 5 började nå listorna. Så vi kan säga Sofia 1 - GaGa-world 0. Rock on!
I ett litet rum i ett ganska så stort hus i sydvästra London bor jag. När jag inte tar hand om två busungar så picknickar jag i parkerna, dricker på pubbarna, shoppar på marknaderna, flirtar på klubbarna, lägger mynt i jukeboxarna, läser böcker på tågen och dansar på gatorna. Iaf ibland. Springer in i nya vänner hela tiden (och en och annan kändis) . Här är mitt liv.
Låna gärna bilder, men säg till och se till att länka!
Vill du skriva kärleksbrev till mig? Sofia.capel@hotmail.com.
